Musik

Mina första musikaliska minnen kom via min musiktokige far. Han lyssnade på artister som Jerry Lee Lewis, Elvis, Little Richard och favoritbandet framför alla andra: the Beatles. Han spelade även gitarr och sjöng för husbehov. Mycket av den här musiken sitter fortfarande i ryggraden på mig och jag kommer på mig själv ibland med att nynna med i någon gammal låt på radion som jag inte har hört på mer än tjugo år. Framför allt the Beatles tycker jag har klarat tidens tand väl. Den första LP-skiva jag köpte inhandlades begagnad 1983 på Trollhättans Mynthandel, som var en butik där man, förutom mynt, kunde köpa begagnade LP-skivor, singlar, böcker och en och annan pornografisk tidsskrift. Min första LP var ”Highway To Hell” med AC/DC. Den följdes snabbt av ”If You Can’t Stand The Heat” med Status Quo, som jag dock tyckte var lite för mesig till att börja med. 1983 snöade jag in ordentligt på hårdrock. Förutom AC/DC blev det, bland andra, Saxon, Judas Priest, Accept, Kiss och Dio. Vid den här tiden var poptidningen OKEJ ordentligt i ropet, och i den kunde man till exempel läsa att sångaren i Dio tidigare på åttiotalet spelat i bandet Black Sabbath och tidigare på sjuttiotalet i Rainbow och att gitarristen i Rainbow, Ritchie Blackmore, tidigare hade spelat i ett annat band som hette Deep Purple. Vid den här tiden bodde jag nästan på Skivmagasinet, som då var Trollhättans främsta skivaffär. Luslästa poptidningar och ivrigt tummade skivomslag både hemma och i skivaffären gjorde att jag ganska snabbt kunde spåra vilka band de olika musikerna jag lyssnade till hade spelat med. För mig blev spindeln i nätet sjuttiotalsbandet bandet Deep Purple, vars trådar nått ut till de flesta prominenta brittiska hårdrockband under 70- och 80-talet. Det som skilde hårdrocken från 70-talet från den vid den här tiden nya hårdrocken från början av 80-talet var bluesinfluenserna. Dessa var väldigt tydliga hos band som Deep Purple, Rainbow, Whitesnake, AC/DC, Status Quo, Led Zeppelin och till och med Black Sabbath. Jag upptäckte också det amerikanska bandet ZZ Top vid den här tiden, och där var bluesinfluenserna ännu tydligare. 

1985 började jag gymnasiet, och där sprang jag på en kille, Henrik Schmidt, och vi blev ganska snabbt kompisar, eftersom vi hade ett stort gemensamt intresse: musik. Henrik hade spelat gitarr i några år, och han uppmuntrade mig att börja spela. Detta var 1985. Sagt och gjort. Flera års harvande, hemma, eller hos min vän Henrik, följde. Vi var båda fascinerade av blues, och särskilt bluesgitarr, och tillsammans upptäckte vi artister som Stevie Ray Vaughan, B B King, Elmore James, Muddy Waters, Cream och Jimi Hendrix. Vintern 1989 frågade han om jag ville sjunga i hans dåvarande band. Det varade i ungefär sex månader, och våren 1990 gjorde jag min scendebut med detta band (skräckslagen!). Vi gjorde sammanlagt två spelningar innan det sprack, men vi skaffade oss aldrig ett riktigt gruppnamn… 🙂

Moonshine.Under sommaren 1990 startade jag mitt andra band Moonshine tillsammans med min vän Henrik. Vid den här tiden var jag enbart sångare. Vi fick med oss några andra kompisar; Johan Österman, Christer Persson och Magnus Källgård, på respektive kompgitarr, bas och trummor. Under de cirka två år som denna sättning höll gjorde vi två inspelningar och kanske 20 framträdanden. Vi spelade tung bluesbaserad rock: ta en del ZZ Top, en del Jimi Hendrix, blanda det med lite Deep Purple och Black Sabbath, så får du en liten uppfattning om hur vi åtminstone ville låta. Under 1992 blev vi plötsligt av med både basist och kompgitarrist. I detta skede tyckte jag att det var dags att definitivt hänga på sig gitarren (Det hade kliat länge!). Fast det tog oss nästan ett år att hitta en ny basist, Joakim Wennerström. Och då höll denna sista sättning bara i drygt ett år. Moonshine lade av för gott under försommaren 1994. Detta sista år skulle dock visa sig vara det år under vilket jag på sätt och vis ”växte upp”. Jag kom fram till vissa avgörande insikter, bland annat att jag på allvar ville sjunga och spela musik inför publik.

The Booze Brothers 2009.Någon gång under januari -95 fick jag ett rätt lustigt telefonsamtal från en kille som sade sig heta Kenneth. Det visade sig att han var gitarrist och att han hade ett band tillsammans med tre andra suspekta figurer. Deras sjungande gitarrist hade bestämt sig för att sluta, och nu behövde de snabbt en ny förmåga. Var jag möjligen intresserad? Jag var visserligen något skeptisk, men jag beslöt mig ändå för att ta chansen; att träffa dem och se vad som hände. Jag har spelat med The Booze Brothers i sjutton år nu, och det har jag inte ångrat. Vi spelar bluesrock, eller rockblues (Vi är inte trångsynta!), och vi gör cirka 50 – 60 konserter om året. Lite mer än femtio konserter om året kanske inte låter så där väldigt mycket, men då måste man också tänka på den nästan omöjliga situation som råder för live-band i Sverige idag. Det är inga större problem att få framträda. Problemen börjar när du talar om för den som eventuellt vill boka bandet att du på fullaste allvar förväntar dig att få betalt för att spela. Vill man kunna leva på sitt musicerande som bluesmusiker är man följaktligen tvungen att söka sig utomlands. The Booze Brothers har trots detta under de senaste femton åren periodvis framgångsrikt spelat runt i norra Europa; vi har gjort fem turnéer i Tyskland, tre turnéer i Nederländerna, en turné i Spanien och ett otal svängar i Norge samt en liten kort turné i Sverige 1998. Vi har även spelat på olika festivaler i Tyskland, Nederländerna, Norge, Finland, Danmark, Polen, Litauen och Sverige. Den eviga turnén fortsätter…

The Booze Brothers’ CD-debut, ”Evil Morning Blues”, släpptes i oktober 1998. Den innehöll tretton spår, varav tio var egna kompositioner. Uppföljaren, ”On the Rocks”, som uteslutande bestod av eget material, släpptes i september 2000. Våren 2004 gjorde vi ett antal spelningar tillsammans med blåssektionen the Wolf Island Horns, som spelat redan på vår andra studioplatta, ”On the Rocks”, fyra år tidigare. En av dessa spelningar kom att spelas in av Sveriges Radio. Inspelningen blev såpass bra att vi beslöt oss för att ge ut en live-platta med den. Resultatet blev skivan ”The Booze Brothers: Live… with the Wolf Island Horns!”, som släpptes i september 2004. Vi har fortsatt att kontinuerligt göra konserter med blåssektionen sedan dess. Den absoluta höjdpunkten hittills var en festivalspelning mitt på torget i den tyska staden Eutin inför 5000 personer:

Vid sidan av mitt skrivande och spelande med The Booze Brothers, har jag från och till även varit involverad i ett mycket givande låtskrivar-projekt tillsammans med en vän och kollega; Thomas Andersson, som bl a jobbar som Rocktrubadur. Jag har känt Thomas i snart tjugo år, och anser honom vara en av mina bästa och närmaste vänner. Låtarna vi har gjort tillsammans är modern, snygg rock, med tonvikt på melodier. Vi började skriva låtar ihop redan 1993, även om det skulle dröja ända till 2006 innan vi fick tummen ur och spelade in den efterlängtade CD-skivan. Nedan kan du lyssna på denna CD. Den består helt och hållet av orginallåtar där jag är medförfattare. Jag tjatade även till mig att få spela lite gitarr också 🙂

Thomas Andersson - Still Believing (2006).Thomas Andersson ”Still Believing” (2006):

01. One Of These Days 
02. I'm Still Believing 
03. Angel Eyes 
04. Hiding From The Storm (Duet with Marie Flodén) 
05. Cast To Be The Fool 
06. Miss You 
07. Lost In You 
08. Cover Your Heart 
09. Somebody Like You 
10. No Way Out 
11. It's Not There 
12. Hiding From The Storm (Jazz Version) 
13. Angel Eyes (Fredde Remix)

Mycket av den musik jag växte upp med lyssnar jag faktiskt fortfarande på. Jag är fortfarande helt såld på gammal hårdrock som Deep Purple, Whitesnake, Rainbow, Led Zeppelin, AC/DC, Black Sabbath och Thin Lizzy. Jag får väl också erkänna att jag har en förkärlek för lite mer ”snygga” band, som Toto, The Eagles och Dire Straits. Jag gillar dessutom fortfarande Stevie Ray Vaughan, Jimi Hendrix, B B King, Johnny Winter och Eric Clapton. Jag gillar också nyare bluesrock som till exempel Gov’t Mule, Joe Bonamassa och John Mayer (som dock är mer pop än rock). Annars är jag ärligt talat inte så begeistrad över ny musik längre. Mycket av den moderna rocken känns överproducerad, sönderkomprimerad och verkar ha mer attityd än substans. Dessutom tycker jag oftast inte att låtarna håller måttet längre – ibland känns det som om låtskriveri som hantverk verkar vara på väg att dö ut; modern pop- och dansmusik verkar idag mest gå ut på att återanvända rytmer och melodislingor från 60- och 70-talet. Och nej, jag gillar inte musikaliska broilerprogram som Idol, The Voice och X-Factor. Foo Fighters är dock ett bra och modernt band som också gör bra och aktuell musik, tycker jag.