Vem är jag?

Födsel – 1991

1976. Första skolfotot.Jag heter Patric Karlsson, och jag slog för första gången upp ögonen en kulen decemberkväll i Uppsala i nådens år 1969. 1974 omlokaliserade sig familjen till Trollhättan, där min far precis fått anställning hos dåvarande Volvo Flygmotor. För er som är osäkra på sin geografi kan jag berätta att Trollhättan är en liten stad åtta mil norr om Göteborg. Som stad betraktad är den väl rätt så mysig. Åtminstone sommartid. Jag gick nio år i grundskola och tre år på gymnasienivå, där jag läste ekonomi. Det var också i gymnasiet jag började spela musik tillsammans med en klasskamrat. 1988 tog jag min examen, det vill säga; jag stoppade mina usla gymnasiebetyg längst in i byrålådan, svalde stoltheten och sökte jobb på dåvarande SAAB Scania, senare SAAB Automobile. Där jobbade jag i två och ett halvt år, samtidigt som jag spelade musik på fritiden. I början av nittiotalet började pengarna sina hos sagda företag och man började rationalisera. I samband med detta kände jag att det var dags attt gå vidare i livet. Jag slutade min anställning i april 1991. Några månader senare slog lågkonjunkturen till med full kraft, och så här i efterhand kan man kanske hävda att mitt beslut att lämna SAAB frivilligt kanske inte tillhör de smartaste beslut jag tog under nittiotalet…

1991 – 2001

1987. Långhårig och okysst.Sedan följde ett flertal låtsasjobb och suspekta arbetsmarknadsåtgärder med lustiga bokstavsbeteckningar (ALU, API mm), varvat med långa tider av arbetslöshet. Bland de branscher jag ”provat på” kan nämnas: fastighetsskötare, försäljare i musikaffär, radiotekniker, kontorist mm. Inledningsvis såg jag inte arbetslösheten som något problem – framför allt inte eftersom musiken började ta upp allt mer tid – det var tvärtom skönt att vara ”ledig”. Men efter några år började man bli lite orolig. Haken är, att som arbetslös är man aldrig riktigt ledig; man skall hela tiden stå till arbetsmarknadens förfogande. Åtminstone om man vill uppbära någon form av ekonomisk ersättning. Just själva rätten till ersättning blir med tiden central. Och att på olika sätt säkra denna rätt, som hela tiden blir ifrågasatt av platsförmedlare, fackförbund och försäkringskassa, blir till slut ett mål i sig självt. Själv har jag, i den heliga A-kassans namn, ”frivilligt” deltagit i otaliga s k ”utbildningar”, där vuxna människor på fullt allvar reduceras till lallande idioter som inte förväntas kunna, och inte heller lära sig, någonting. Hösten 1997 blev jag inskriven på Datorteket, som vid den här tiden var ett av kunskapslyftets stora flaggskepp. I realiteten blev det tre månaders vuxendagis, men det hade en positiv bieffekt: jag blev intresserad av datorer. I början av 1998 hyrköpte jag min första dator, en PC (En LO-dator). Nu var det inte bara internet som lockade; program som Photoshop, PageMaker, och t om Word pekade på i stort sett oändliga möjligheter med text och bild. I skuggan av detta föll det sig också ganska naturligt att sätta ihop en egen hemsida, vilket skedde ganska snart. Från att ha gått igenom nästan hela nittiotalet utan färdriktning, hade jag nu hittat någonting, förutom musiken, som jag faktiskt kunde tänka mig att jobba med. 1999 tog jag ECDL-körkortet. Året efter gick jag en grundkurs i webbdesign och 2001 byggde jag på denna utbildning med en distanskurs i Desktop Publishing. Sedan hände ingenting.

2001 – 2007

TUNG blues i Tyskland 2006.Arbetsförmedlingens platsförmedlare började mumla något om att ”IT-tåget har gått”, och ”det är dags att se sig om efter alternativ”. Tillbaka på ruta ett? Nja, kanske inte riktigt ändå. Förutom de stackars slantar som musiken ibland genererade, tog jag även frilansjobb som hemsidesnickare. Men det skulle dröja ända till 2005 innan jag fick ett jobb där mina grafiska kunskaper, och mina kunskaper i HTML faktiskt kom till nytta. Mellan 2005 och 2007 arbetade jag heltid på företaget TouchDown Produktion i Trollhättan. TouchDown var ett nöjesproduktionsbolag och sysslade med att sälja, förmedla och koordinera nöjen och artister. Dessutom ägde och drev man en krog, SAND Krog & Café, i Trollhättan. Min första arbetsuppgift var att producera och sköta hemsidor åt TouchDown Produktion och SAND Krog & Café. Andra uppgifter var att ansvara för, eller att vara behjälplig vid den grafiska produktion som förekom inom företaget: det kunde röra sig om produktion av fotokollage, visitkort, affischer och utskick mm. 2007 blev jag friställd på grund av arbetsbrist. TouchDown produktion och SAND Krog & Café kom tyvärr så småningom att gå i konkurs.

2007 – Nutid

Holland 2009.Väl tillbaka på arbetsförmedlingen upptäckte jag att förhållandena inte hade förbättrats nämnvärt i min frånvaro – snarare tvärtom. I samband med detta började jag få ganska stora problem med min hälsa. Jag har aldrig varit trådsmal, men i slutet av 2007 blev min vid det här laget sjukliga övervikt, i kombination med diverse andra relaterade åkommor, ett problem som var tvunget att tas på allvar. Jag hade här turen att träffa en läkare som såg vartåt det barkade och som lyckades sätta upp mig på en väntelista för ett viktreducerande kirurgiskt ingrepp kallat Gastric Bypass. Jag fick vänta i lite över ett år innan det var dags för operation, men det är sannerligen ingen lögn att påstå att den kom att förändra allt. Sextio kilo lättare är jag idag som fyrtiotvååring i bättre form än när jag var tjugofem. På arbetsmarknadsfronten intet nytt, emellertid. Under 2008 hamnade jag i det som i folkmun kallas Fas 3 och i början av 2009 började jag bli desperat. Arbetsförmedlingen verkade vare sig ha resurser eller idéer om hur den neråtgående spiralen skulle brytas. I början av sommaren 2009 fick jag dock, mer eller mindre av en slump, en timanställning på en dygnet runt-öppen bensinmack i Norge. Jag tog chansen, dels för att jag vid det här laget inte längre hade något att förlora – de åtgärder som arbetsförmedlingen erbjöd ledde bokstavligt talat ingenstans – och dels för att det var något helt nytt för mig; en typ av jobb som aldrig hade kunnat komma ifråga innan min operation eftersom jag inte hade orkat. Jag insåg emellertid att någon form av utbildning – riktig utbildning,  och inte vuxendagis i regi av Arbetsmarknadsverket – var nödvändig. Sittandes i en övernattningslägenhet i Norge under sommaren 2009 sökte jag, på vinst och förlust, in på Högskolan Väst. Till min stora förvåning kom jag in som reserv på programmet Systemutveckling – IT och samhälle. Det programmet avslutade jag våren 2012, minus några kurser som jag i viss mån kommer att komplettera upp under hösten 2012 och våren 2013 i samband med att jag bygger på med det ettåriga programmet Digital informationsproduktion.